Lite mer från RES

Car duty - alltså stå och ta emot eleverna som kommer i bilar. Det är en lång rad varje morgon!

Skolan - som har ca 950 elever

Leslie var så stolt över sin Lärare-tröja

Matsalen där eleverna får köpa varm mat. En del har gratis mat p g a familjens ekonomiska status. Det serveras även frukost.

Gårdagens lunch var spagetti och köttfärssås

Den här killen äter samma mat varje dag. Han tyckte dock att det blivit bättre eftersom han förut bara fick med sig chips.... Det här är pizza som de värmer i micron.

En annan kille åt en enchillada

Många frågar förstås vad skillnaderna är mellan våra länder och det är faktiskt inte en så lätt fråga att svara på. Jag brukar säga att det inte är så stora skillnader egentligen - en skola är en skola och elever är elever. Det som gör lite ont i hjärtat är att se elevernas "snacks" och luncher. Det är inte direkt nyttigheter som plockas fram och även om våra elever nog skulle avundas dem i början, så är det nog inget de skulle vilja ha i längden. Jag ser väldigt lite frukt och knappt några grönsaker. Det är juicer, chips, kakor och dessa "plocka ihop"-luncher som köps på stormarknaderna.

Något jag å andra sidan faktiskt är lite avundsjuk på är lärarnas status och disciplinen de har i klassrummen. Och då är det inte att eleverna trycks ner, utan hela stämningen och ordningen är verkligen bra. Det märks inte att det går så pass många elever på skolan som 950 stycken. Det är väldigt tyst och lugnt, eleverna radar upp sig på led för att lämna ett klassrum och gå till ett annat. Det är absolut inte tal om att de skulle "käfta emot". Nu är det säkert inte så här på alla skolor, och Leslie berättade igår om en annan skola hon jobbat på där det var väldigt extremt när de skulle gå i korridorerna. De skulle gå efter en speciell linje och stå på rätt golvplattor - it's not a school, it's a prison skojade hon.

Under mina presentationer har eleverna mest reagerat på rasterna förstås. Att få gå ut och leka eller bara sitta och prata med sina kompisar - ta en paus. Det är en stor skillnad förstås. Jag fattar inte hur de orkar, jag är helt slut efter ett tre timmars-pass i klassrummet! Som jag skrivit tidigare så har de 20 minuter lunch och 40 minuter P.E då de är i gymnastiksalen - många på en gång! En timme om dagen till annat än att sitta i ett klassrum...

På måndag ska jag få sitta med hos några lärare och observera det "vanliga" klassrumsarbetet och det kommer att bli riktigt intressant.

GATE

Lektionen börjar med W.O.W. and T.O.W.

Idag har det varit lugnare med presentationer - bara två stycken. Istället har jag varit med i Leslies klassrum dit hennes GATE-elever kommer tre timmar i veckan. GATE står för Gifted And Talented Education och ligger under Special Education. I år 2 så testas eleverna och de elever som genom dessa test och genom observationer och aktiviteter med GATE-lärare visar på begåvning och/eller talang får sedan då gå ifrån den ordinarie undervisningen för att utmanas och göra lite andra saker än bara sitta i klassrummet och göra stenciler. De har till exempel W.O.W - Word Of the Week, T.O.W - Thought Of the Week samt P.O.W. - Problem Of the Week där de utmanas att tänka lite längre.

Det är ofta många diskussioner om allt möjligt som dyker upp i deras huvuden när de arbetar med uppgifterna och de uppmuntras till att stärka sin självkänsla och självförtroende då det här ofta är de elever som kan bli retade för att de sticker ut.

Intressant är att många av dessa elever är väldigt intelligenta och t ex läser väldigt avancerade böcker för sin ålder  men har brister i de sociala kontakterna.  Så GATE-klasserna ger dem möjlighet att interagera med andra i en liten grupp.

De flesta klasserna är i våra mått mätt ganska små, de försöker vara kring 18 stycken som mest. Men klassrummen är ganska små och de sitter trångt hela dagarna. GATE-eleverna får mest sitta och göra sådant som de redan kan, så för dem att få komma iväg och stimuleras är viktigt.

Självklart läggs det resurser på de som inte når bra resultat, men lärarna blev väldigt förvånade och imponerade när jag berättade att alla våra elever ska ha IUP och vad det innebär. Å andra sidan har vi ju inte resurserna för att utföra dessa IUP:er alla gånger och att lägga resurs tre timmar i veckan på de elever som behöver stimuleras mot högre mål finns verkligen inte!

Specialpedagogen stoppade mig i korridoren och pratade en stund idag och ville höra lite om hur vi jobbar med våra svaga elever. I USA är inte dyslexi klassad som en svårighet och utreds inte. Visst är det förvånande!? Fast jag är fortfarande i chock över hur lärarnas arbetsdagar ser ut, så det är inte så mycket som kan göra det värre ;)

Imorgon ska jag och Leslie träffa AEA-officerare (de kallas så) på deras huvudkontor i Montgomery. Det ska bli mycket spännande att höra vad för frågor de arbetar för. Jag träffade i dag Elmore Countys superintendent som godkände mitt besök - en jättetrevlig man - och när han frågade om vad jag upplevt tog jag upp det här med rasterna och berättade om hur vi har det hemma. Då säger han skämtsamt att jag inte ska prata högt om det till lärarna - vilket Leslie sedan direkt efter att han har gått säger till mig att han nog egentligen var allvarlig över. Kanske har jag satt igång något redan....

föräldraföreningen kom med en present-idag en kasse med en Redlandtröja, magnet till bilen (RES)  och mugghållare

Redland Elementary School

Sitter nu hemma hos familjen Leslie och jäser efter en mexikansk middag som var så pass stor att vi tagit med oss resterna hem för att ha till lunch imorgon. Och då tog jag en "starter" och en "side order" - inte en huvudrätt! Allt är verkligen "big" här.

Försöker samla tankarna kring dagen som spenderades på Leslies skola med ca 950 elever. Jag blev en kändis med announcement i högtalarna och en Välkommen-poster i korridoren. Gjorde min presentation fyra gånger och besökte tre klasser utöver. Träffade massor av lärare och rektorn och jag minns knappt ett enda namn... Faktiskt går det en halvsvensk kille i ettan som heter Bjorn. Självklart letade vi upp honom. Hans mamma är svensk, men så mycket mer än så kunde vi inte få ur honom. Under sommaren var han i Sverige, men han vet inte vart ;)

Det är precis som man tror, lärarna tituleras Mrs/Miss/Mr och efternamnet. Fast jag fick heta Mrs Alex ;) Disciplinen är ganska så sträng dessutom. Korridorerna är fyllda av elevarbeten som är fantastiskt kreativa och jag frågade förstås om de inte blir förstörda, men det blir de inte; "Hands to yourself" är regeln.

Dagens chock var dock detta; Rasterna! Eller bristen rättare sagt. Eleverna börjar klockan 7.30 och dom har lektioner hela tiden förutom vid lunchen som är 20 minuter. De har ett pass som de kallar rast, som är 40 minuter, men då ska eleverna vara i gymnastikklassen eller få extra stödundervisning. På förmiddagen och eftermiddagen har det "snack time" då eleverna får äta medhavda "snacks". Jag såg såväl mackor som popcorn - en kille åt muffins till lunch. Vad säger man, det är helt enkelt lite annorlunda (som att lärarna går omkring och tuggar tuggummi).

Kindergarten till år 4 har en och samma lärare hela tiden, medan 5:orna och 6:orna ibland byter lärare och klassrum. När jag berättade att vi i Sverige har flera raster och att eleverna då ska vara ute, ville flera byta skola ;) Dagen slutar vid 14.30. Lärarna har i början och slutet av skoldagen "duties" som att ta emot och vinka av eleverna som kommer med buss eller alla de som lämnas av med bil.

Det här betyder förstås också att lärarna inte har några raster. När deras elever har gymnastik i 40 minuter (varje dag) har de planering - som ofta äts upp utav olika möten. När jag frågar om det här så har de förstås aldrig direkt reflekterat över deras situation och har inte sett det hela som något stort problem. Jag tog upp det här med AEA's ombud på skolan men vad hon vet är det inte en fråga som AEA arbetar aktivt med.

En annan sak var toalettbesöken. Visst får eleverna gå ifrån lektionen om det kniper, men ska då ha en liten skylt med sig som visar att de har tillstånd att vara i korridoren. Vissa gånger radas eleverna upp och alla får gå ut i korridoren och stå på led medan toalettbesöken avhandlas. Som sagt, det är disciplin - det är väldigt tyst och lugnt även om även dessa elever kan bli lite stojiga i klassrummen.

Imorgon ska jag tillbaka och göra några fler presentationer och sedan även få sitta med och observera i klassrummet. Det är så fantastiskt spännande och jag har redan ett par idéer som jag kommer att ta med mig hem.

Jag kommer att återkomma med samtalet med AEA's ombud och även berätta lite kring vad Leslie gör. Hon har nämligen GATE-klasser. Gifted and talented education. Men nu är klockan sent här och väldigt tidigt i Sverige och det är dags att sova.

24 timmar

Från att jag vaknade hemma hos min mamma igår, tills jag fick lägga mig i en mjuk, skön säng, var jag i princip uppe 24 timmar. Sov förstås på planet - men roade mig också med att se på filmer. De många flygbytena tar dock ut sin rätt, det blev fyra flygningar under dygnet och en hel del traskande där emellan för att byta terminaler. Säkerhetskontrollen är jag nu en mästare i - i New York blev man till och med helröntgad!

När jag lokal tid klockan 21 kom fram till Montgomery, stod hela familjen Mattox och väntade. Vilken härlig syn och så fantastiskt trevliga (och då inte på det ytliga sättet). Det här kommer att bli en fantastisk vecka :)

Här i Wetumpka, AL är klockan nu 6.42 och jag och Leslie ska snart åka iväg till hennes skola där jag ska träffa elever, lärare och rektor. Det känns väldigt pirrigt, men jag tror säkert det kommer att gå bra. De förstår ju att jag inte har engelska som mitt modersmål och är mycket imponerade redan av hur bra de tycker att jag pratar.

Så en rapport från dagen kommer när vi har kväller här :)

Som kaninen i Alice i Underlandet

Bråttom, bråttom...jag har inte tid! Imorgon eftermiddag skjutsar familjen mig till min mamma i Knivsta för att det ska bli närmare måndag morgon. Och innan dess ska jag ha packat! Dubbelkollat! Trippelkollat!

Mer än halva dagen försvann på Nickis i Uppsala för att femåringen var bjuden på kalas och för att jag skulle komma åt att handla med mig en tung kasse med godis till familjen och eleverna, och några svenska öl till familjens öl-älskande man. Hoppas nu inte tullmännen i New York är extremt nitiska eller godissugna. Fast jag har kollat, man får ta med!

Och varför har jag nu inte packat redan? Lite andra åtaganden som behöver slutföras innan frånvaron. Finslipande av presentationen om Sverige och skolan för eleverna jag ska träffa. Den fackliga biten får jag läsa in mig på under flygresorna; det blir ju några stycken - Arlanda - London - New York - Charlotte - Montgomery. Vågar inte ens räkna ut hur många timmar jag egentligen är vaken. Det som gäller är att jag på tisdag står upprätt i klassrummen i Redland Elementary School och pratar engelska om Sverige.

Om jag bortser från resfebern, den nervösa magen och kolsyran i hela systemet så är jag väldigt förväntansfull förstås. Nu är det bara för dig att hänga med...

Nya resvanor

Jag har rest mycket i mina dagar. Jobbat på Arlanda i många år. Men jag har inte hängt med i utvecklingen vad det gäller reguljära biljetter och den dataålder vi nu lever i.

Jag bokade biljetterna till USA i maj. Hade jag då fattat att jag skulle skapa konto på t ex American Airlines och själv då kunnat reservera min flygstol, då hade jag haft mina 8 timmar i planet på en fönsterplats på en rad med två säten. Åh vad det grämer mig - så till den stora grad! För nu var det inga sådana platser kvar, två veckor innan avresan, och jag får nöja mig med gångplats både till och från New York, dock på en två-raders. Man får då vara glad för det lilla, tänk om jag hamnat i mitten på en fyra-raders - vilket hade varit min värsta mardröm.

Nu kommer jag flera gånger om dagen framöver hålla koll på seatingen. Kanske någon avbokar eller ombokar och jag ska då fort som attan suga tag i en ledig fönsterplats. Håll alla tummar! Jag lyckades i alla fall på inrikesflighterna.

64 dagar kvar

Eftersom åskan grillade min dator försvann massor av min planering och annat viktigt. Det är tur att man numera lätt kan söka i e-posten och få fram sådant som man lagt i en mapp på hårddisken; som t ex ens flygbiljetter! Ordningen återställd och nu är det bara att hoppas att hårddisken kan räddas av sambon under hans semester.

Det börjar pirra rejält, både hos mig och hos Leslie. Jag har fått skriva en lång önskelista på vad jag vill åstadkomma professionellt och på det personliga planet (skoj som shopping och ett par dagar på beachen i Florida). Skulle nog tagit ett par dagar till i Alabama för att hinna med allt jag vill, men å andra sidan vet jag redan nu att jag och familjen är välkomna tillbaka. Dags att börja spara respengar alltså.

Sedan är det dagarna i New York som jag måste se till att organisera. Vet ännu inte hur många dagar jag får med UFT och hur många dagar jag kan använda för att trycka in allt jag vill göra i staden alla pratar om. Frihetsgudinnan, Ground Zero, Empire Building, Brooklyn Bridge, Central Park, Museum, shoppa, äta, uppleva....

Om du som läser har tips om New York (stort som smått, praktiskt som opraktiskt) är du mer än välkommen att skriva det i en kommentar eller på mejl (alexandra.wijk(snabela)tierp.lararforbundet.se).

Vi tar det från början

Nu när bloggen kan följas av flera tack vare Lärarbloggar, så kan det vara på sin plats att berätta hur och varför jag ska åka.

Det hela tar sin början i Lärarlyftskursen Engelska för yngre åldrar, vid Uppsala universitet. Där får jag tipset att hitta e-postbrevvänner genom epals.com och bara någon dag efter att jag registrerat mig så blir jag kontaktad av Leslie som är lärare vid en skola i Wetumpka, Alabama. Vi hittade varandra på en gång via e-post och chatt och började smida planer på att kunna ses för att få ett ordentligt utbyte av erfarenheter. Nu är ingen av oss direkt välavlönade eller sittandes med stora besparingar, men då finns det faktiskt stipendier - även om de inte är alltför många för oss lärare som vill utanför Europa (tipsar om att det finns massor att söka inom Europa - det får bli om några år det).

Skulle jag nu ta mig till USA och Alabama för att se hur Leslie och henne kollegor arbetar, då måste jag självfallet även se till att få träffa något lärarfack. Så innan jag skickade in min första stipendieansökan (till Svenska institutet) så kontaktade jag Alabama Education Association, som är det lärarfack som Leslie tillhör. Inom några timmar hade jag en översvallande inbjudan. Och där kunde jag ha varit nöjd. Men så ambitiös man är så tänkte jag; Jag måste ju flyga via New York och vad häftigt det vore att besöka facket där också! Så jag började leta på nätet (tänk vad Internet är fantastiskt!) och hittar bland annat United Federation of Teachers. Letade efter någon allmän e-postadress men fann ingen, så jag började leta bland Borough Office och mejlade alla ansvariga där. Efter några dagar dyker e t t mejl upp med frågan "Where did you get this address?" och inget mer. Skrev tillbaka och förklarade att jag varit på hemsidan. Sedan gick det några dagar, eller en vecka, igen och så kom ett mejl från Leo, Vice President, Academic High Schools, som varmt välkomnade mig att besöka dem.

Min ansökan till Svenska institutet fick tyvärr avslag, så det var lite deppigt ett tag. Men så träffade jag på Eva Elmstedt Frisk som kommer från samma region som jag, och som nu arbetar heltid åt Lärarförbundet internationellt. Hon peppade mig genom att berätta om det internationella arbetet i förbundet och att det faktiskt inte alltid är lätt med det fackliga arbetet i stora demokratier som t ex USA. Jag kontaktade AEA och UFT igen för att försäkra mig om inbjudningarna kvarstod, och det gjorde dem. Så tog jag steget och "vågade" söka stipendiet för fackliga studier utomlands. Förbundsstyrelsen tyckte glädjande nog att mitt fokus var värt att stödja - jag ska ta med mig de två stora frågorna som vi i Tierp (liksom många andra avdelningar) brottas med: Arbetstiden och dess innehåll samt möjlighet till pedagogisk utvecklingstid.

Jag hoppas att du vill följa med mig på resan, om än bara här i bloggen. Inlägg blir det oregelbundet fram till resan i september, men sedan blir det förhoppningsvis massor att skriva om och att visa.

Bokat och klart!

Nu är flygbiljetterna och hotell i New York bokade. Jag kommer att mellanlanda i London för det var lite billigare och stoppet varar inte ens två timmar. I och med den resvägen kommer jag till JFK i New York kl.13.45 och kan flyga vidare till Montgomery vid 18-tiden (med mellanlandning i Charlotte). Det blir mycket flygande på en dag och jag kommer antagligen vara i något slags zombietillstånd när jag landar 22.40 lokal tid.

Hotell i Montgomery kommer jag att ta in på när jag väl är där. Jag har nämligen fått erbjudande att bo hemma hos Leslie, en lärare i Wetumpka, AL, som jag mejlat och chattat med i över ett år då våra elever mejlar med varandra genom epals.com. Så hotellnätterna kanske blir något färre och möjligheten att få leva i en amerikansk familj känns bra mycket roligare.

Har resfeber redan, faktiskt sedan jag fick stipendiet. Det blir pirriga månader fram till 12 september då jag åker. Kommer hem gör jag två veckor senare - förhoppningsvis fylld med en massa bra erfarenheter.

Hurra!

Idag fick jag ett glädjande mejl. Lärarförbundets förbundsstyrelse har godkänt min stipendieansökan. 15000 kr får jag som bidrag. Nu kan jag på allvar planera min studieresa till Montgomery, Alabama och till New York City. Jag är så pirrig! Och då ska jag inte åka förrän i september (eller så).